Blightmind

Mina ögon kan inte längre blinka, fukta den tunna hinna som skyddar min syn. Jag kan bara sitta & titta rakt fram, in till en värld som inte är verklig.
Det är ingenting jag vill för att slippa undan. Även om det skulle vara skönt så är det inte den huvudsakliga anledning till att allt inom mig brister.
Men allt sviker mig, allting går emot mig & jag vet inte hur jag ska hantera det, få det att läggas bakom mig. För vad jag än gör kommer det igen.
Men jag är inte skapt för detta liv. Jag har aldrig varit.
Jag gör mina anpassningar, för det är trotts allt här jag lever & 'frodas'. Nej, frodas gör jag inte. Jag vissnar likt en herb i torkperiod. Jag får ingen näring för att resa mig & leva. Sakta svälter jag & ser hur livet rinner ur mig.

Hur jag än vrider & vänder på det kan jag inte komma på ett enda sätt att få om ens en liten smula, av det jag vill ha. Det som igentligen ska va hos mig.
Jag vet inte längre hur jag ska göra för att få ork att hoppas. För det var det enda som fått mig å kämpa vidare. Men hoppet överger mig sakta.
Dess mjuka hand glider sakta ur min & jag känner hur dess fingertoppar ömt snuddar vid mina innan vi sakta skiljs åt för att aldrig mera ses.

Allt jag vill är att leva. Men inte som ni tror att leva är. Jag vill leva såsom jag var menad att leva.
vad det än är som står över oss, hade det en annan mening för mig. Men jag hittar inte vägen dit.
För varje dag vissnar jag. Och det finns ingenting jag kan göra åt det..