Blightmind

Kan man förstå utan att acceptera?
Och kan man acceptera utan att förstå?

Usch, jag vet inte om det är våren som gör det hela mer påtagligt, eller om det bara är att jag överskridit tidsgränsen av hur länge jag klarar mig utan dig. Jag vet inte.
Men jag kommer hela tiden på mig själv med att sakna alltihop mer och mer för varje jävla dag, eller varje jävla lilla svacka. Det är tydligt nu att någonting saknas. Det känns nästan som mer eller mindre halva mitt jävla liv. Att någon högg mig på mitten och den andra halvan vandrat iväg.
Men det kanske inte är så konstigt. Så många år av upp och ner gångar av inte denna världen, man kan väl inte annat än skapa ett av de starkaste band som finns. Det må vara skört på sina ställen och nu, kanske för evigt, fått sig en liten skada. Men det är inte klippt, det är inte av.. det är bara sårat. Och jag kan inte längre neka att jag bara vill läka det..

Jag saknar hur vi låg i gräset i parken på sommrarna med musiken som flög ur de kassa högtalarna på mobilen och hur vi fettade i oss bullar. Låg och rökte och bara pratade. Betydliga som obetydliga saker flödade emellan oss. Jag minns att varje gång vi låg i parken var jag lycklig, problem fanns inte. Inte mer än att bullarna till sist tog slut.

Jag saknar alla stunder under din fläkt. Rökte bort pengarna och hälsan alldeles för fort, samtidigt som vi pimplade i oss ohälsosamma mängder kaffe. Vi pratade om allt och inget. Allt från konspirations teorier, djupa känslor till flickiga tankar.
Hur vi tjuvringde folk vi spenderat timmar åt att leta upp nummren till och hur vi alltid hittade något att gnabba om när timman var allt för sen. Och hur allting blev bra bara några minuter senare..

Jag saknar hur vi satt i din säng, och ibland vid ditt köksbord och bara skrev i timmar. Vi kunde skriva från morgon till.. tja, nästa morgon. Tillsammans eller var för sig, alltid varannat kapitel. Alltid spända inför vad den andra tyckte, alltid spända inför nya ideér. Och sen satte vi vid spisen någon timme, bollade nya idéer och nya uppföljare. Jag blir tårögd när jag läser det jag skrev till dig idag, och det vi skrev tillsammans.

Minns du när vi gick ner till Ö&B i sommras och vi köpte hur många sånna där chokladpuddings grejer som helst? Hur kassörskan tittade på oss? Och hur vi höll på att missa bion.. hur vi filmade med din cam och skrattade varje gång vi såg det?
Hur jävla roligt vi hade det!

Minns du hur underbart vi hade det tillsammans.. ?

Jag saknar allt vi hade, allt vi gjorde och allt omöjligt skit vi planerade att göra.
Jag hatar att vi råkade ta två helt olika initiativ vid fel tillfälle och bröt.
Jag älskar att vi smått kan prata igen..

Jag saknar dig..

Woow.. vissa saker har bara en sån grym makt över mig.. brottar ner mig på två röda å ba "BOYAA BITCH" .. *hånskratt*
Rätt sjukt, att man kan krashlanda i ett fungerande plan pga. av en jävla fiksmås eller något. Rätt skrämmande när man tänker efter.
Men jag trodde jag hade de under kontroll. Visst fanns det saknad, men tillräckligt med saker som talade emot, så det var hanterbart. Oftast.. men så ba KABLAAM!
Det snurrar rätt mkt i huvudet nu, jag vet inte riktigt vart jag ska placera alla tankar som våldtar vartenda vrå av min äckliga hjärna.. hmm

Det e klart att det finns ett hål efter den där biten. Och jag tror inte det hålet kan fyllas med något annat än samma bit. Dock är jag osäker på om jag VILL ha tillbaka den biten där.
Jag menar, hur underbart det än var ibland innebar det så mycket problem och ångest. Det var inte bra någonstans.

Men självklart, när jag trodde att jag hanterade det som bäst, så bara KABLAAM!
Tomheten skrämmer mig dock.. lika mycket som att få tillbaka allt utfyllnaden innebär. Jag vet bara inte vilket av det jag ska välja. Det är så svårt.
Det är för- och nackdelar med båda valen och jag vet inte riktigt vad som väger över vad just nu. Det skulle dock vara jobbigt om jag kom underfund med att inget vägde över något, att det vägde exakt lika. Vad väljer jag då?

Jag ska försöka att inte tänka på det. Men det kom som en shock. Det är inte meningen att dött kött ska tala. Inte meningen att glömda saker ska återvända.
Men å andra sidan, när i helvete var saker som de SKULLE vara?.. Just syain'

Cigg efter cigg, våg av smärta efter våg av smärta, tanke efter tanke, försök efter försök. Jag blir aldrig klokar, lugnare eller friare. Jag fastnar bara mer. Som om jag hela tiden rör i den miserbala smeten och gör den tjockare, keltigare och svårare att få bort från kroppen tills den till sist är permanent. Ett jävla hinder för resten av dett förbannade, jävla sorgliga livet som man misslyckas med. Och det som är sorgligast av allt är att jag misslyckas med att misslyckas.

"People say they think about you but they don't care til you're dead on the floor bleeding out that blood fair"

Jag har hela tiden folk runtom mig, även om jag ibland inte vill något hellre än slakta vartenda en. Påminner mig om vad som skulle kunna vara med aldrig kommer bli. Se min smärta och förstå, eller håll era käftar och låt mig va.
Många av er kan jag nästan påstå att jag älskar, några av er kan jag påstå att jag älskar. Ni är det enda ljus jag har i det här livet.
Men endå känner jag mig ensam, oferstådd ooch oönskad. men det är väl en bieffekt av en disfunctional människa och kasst liv.

"I remember when life was a sturggle"

Jag älskar dig mest av alla.. för du är inte som alla de andra. Du lyckades visa mig saker, saker som inte släppte, utan saker som blev bestående. Du visade mig hur det åter igen var att hysa sådan kärlek till någon att jag skulle kunna ta vad som helst för dig, utan att tveka.
Det finns ingetning jag inte gör, inte säger, inte känner, bara det gör allt lättare för dig. Jag är så tacksam att jag får finnas i ditt liv, om än på en liten bit. Jag älskar dig, mest av allt.
Att sedan ljus är ouppnåeligt, är mitt problem och inte ditt. Förlåt om jag någon gång gör det ditt.

"Forgive me my weakness but I don't know how, without you it's hard to survive"

Du finns där hela tiden, ibland nästan för mycket, som om du vore min skugga, dömd att för evigt följa mig.
Jag kan påstå att jag älskar dig, du har ibland hjälpt mig, lika mycket som du fått mig att bara vilja försvinna dock. Men det slutar inte, jag kommer aldrig kunna släppa dig. Varför? Jag vet inte, jag är väl beroende.
Jag är tacksam för de gånger du försöker, och jag hatar dig innerligt för de gånger din egoism och fåfäng stiger dig ått ditt jävla huvud. Du sårar mig, men du försöker också. Självdestruktiv som jag är dras jag väll till det. Dunno why. Men endå, I guess you have saved me once or twice..

"Clang bang, I bloody the walls I leave stains, so the next man falling at least can see things"

Och du, du vackra lilla liv som jag inte verkar kunna göra annat än att såra. Den som jag kunde lita på när ingen annan fanns att lita på. Synd att allt måste bli så fucked up hela tiden. Men den skulden ligger väl på mig I guess. Jag är man nog att stå för det. hemskt ledsen.
Du är så jävla ren så jag blir rädd, honestly, vad fan är det med dig? Jag ser inte ett fel du gjort.. It kinda freak me out. Men jag är endå tacksam, du får mig att hålla det lilla vädelösa hoppet uppe om en i alla fall liten del av mänskligheten. Dock så hatar jag det samtidigt, jag vill inte ha nått hopp. men tack endå.

"I hear you're voice, calling my name"

Att faktiskt ta något till sig och göra det, är rätt överambitiöst för att vara mig. Jag är ingen produktiv varelse när det kommer till vad samhället kräver för någon form av överlevnad som ses okej och accepterad.
Endå så lever jag ju, om än lite krassligt, men jag sitter ju trotts allt och kanppar på tangenterna nu. Betyder inte det att jag lever? Alltså måste det ju endå vara några små saker som blivit rätt.. annars hadejag väl inte suttit här nu?
Det är bara en tanke och den hade ju kunnat vara uppmuntrande om det inte tedde sig som så att det inte anses okej att överleva på det sättet jag nu överlever. Att jag mår bra är det främsta målet har ju för flera år sedan visat sig vara en lögn. En lögn som sprids till många för den delen med. Så det gör mig frustrerad. Att jag kämpar som de ber om men att mitt sätt inte duger. För att jag är utanför smahällsramen.
Bara för mitt efternamn må vara Svensson så är jag ingen. Jag har slutat att fungera som världens kreatur och råkade bli en liten borbyting när de gäller överlevnad.

Att sitta hemma och vara möglig eller kreativ till en värld som hardly existerar är ju tydligen inte okej. Även om den får mig att fortsätta andas.
Jag är inte dum, jag förstår själv att jag inte kan tillbringa hela livet på den bana jag slagit in på och saktar skapar mig en liten nertrampad stig på. Men just nu finns det ju inte mycket annat jag kan göra. Eller ska jag sätta mig ner och invänta vinterkylans frost? Då får jag ju skiten på mig för det.

Ingenting ter sig speciellt logiskt längre. Även om jag kan se logiken överallt, mer eller mindre. Det är ju rätt frustrerande faktiskt. Att se det logiska i ologiska teenden och ologiska saker i det logiska teendet. Hmm.. min hjärna blir överhettad.
Jag försöker därmed att tänka ut mig en framtid inom det som nu håller mig vid liv. För det som nu gör att mina lungor regelbundet vidgas för att ge plats åt syre måste ju endå vara det som jag håller mest kärt här på jorden? Med tanke på att det andra äro borta. Men det är tydligern svårt att skapa sig ett acceptabelt liv inom den riktning min själv för min personlighet.
Nej, enkelthet är en myt och i de få fall den existerar, en sådan lyx att jag inte ens fantiserar om att få den. Men sen kräver man ju alltid mer än vad man har fått. Så är det ju alltid. Irriterande nog.

Ibland ser jag en ksymt av det liv som folk anser vara livet. Men jag gillar inte vad jag ser. I ärlghetens namn kan jag inte ens förstå hur man vill leva frivilligt med mycket av det. Det känns som att gå ner i ett träsk. varför vill man ha det och sträva efter det? Det är något jag ej kan förstå. Men hur mycket här i världen är det nu jag inte förstår? Antagligen rätt mycket, samtidigt som jag har växt mig vis på så många andra plan. Dessvärre är de planen där ytterst få är visa och de visar ingen förståelse för de insikter jag kommit till och vill bära fram.

Jag är inte felfri. precis som alla andra har jag mina skarvar där det fastnar damm och mina sidor som är mindre bra. Men det gör mig inte till en dålig människa. Alla har dem, mina sitter bara på ett ställe som inte är accepterat.
De säger ju att de vill hjälpa, jag tror dem också de bara förstår inte vad de har att göra med och vägrar lära. Ytterst få gånger på min vandring har jag mött de öppna. De flesta stänger sig likt musslorna när man rör vid dem. Som havsanemner försvinner de ner från omvärlden, ofrivilliga att se något annat än vad de e lärda. Man lärdom är inte alltid rätt. fast att inse det är ju också en lärdom, en som de inte vill ta del av.
Åter igen irritationen som kokar mmitt huvud till en bluffsig palsternacka.

Mene ndå är det en liten drivkraft inom mig som inte ger upp än. En liten drivkraft som envetet letar efter en väg som passar mig igenom livet. Jag har igentligen bildenk klar framför mig. Men den är som en liten hägring, otorligt svår att uppnå. Men återigen, varför skulle något te sig så enkelt som att räcka ut handne och ta vad man vill ha? Nej så har det aldrig funkat, inte när de kommer till de verkligt betydande sakerna.
Du kan sträcka ut din hand och ta glassen utan problem, men du kan inte behålla de pengar du betalar för den.

Så, nu har jag fått ur mig llite av dagens tankar. Så jag får väl tacka för mig.

Vad gör man, vad händer när man kommit till insikt med att allt är över, försent och  utom räckhåll?
Varje gång jag ser något som påverkar mig slås jag av faktumet att all strävan jag genomgått och all styrka jag tillfogat varit förjäves. Att allt ledde mig till en punkt så mycket värre än den jag kämpade mig bort ifrån.
Om jag endå bara vetat att mit krig ledde till en förlust av ett land bortom räddning. Att hjärtat i den där lilla flickan för längesedan brustit, trillat i bitar och dött. Förmultnats till den svarta jorden det en gång kom ifrån.

Det är bara kroppen kvar. Förändrad till den grad att jag inte ens känner igen henne. Mig själv.
Jag minns de där grå mså ögonen, fyllda av allt ljus, all glädje, nyfikenhet och lust på allt.
Det där lilla leendet som särade de där små rosa läpparna. Hur kinderna var rosiga av lek och bus.

Ögonen är fortfarande grå, som lik. Men de är matta och döda. Som om livet aldrig fått skina igenom dem.
Läpparma säras fortfarande i leenden. Men det är något av det flaskaste du sett. Aldrig äkta, aldrig menande.
Kinderna är bleka, glömde av solen som en gång alltid sken över henne.

När jag tänker tillbaka på henne så känns det så avlägset. Jag ser allt i slow motion, som i en vacker film med mäktig musik i bakgrunden. Vackra fioler, lätta tryck på pianots tangenter och basfiolens tunga underton.
Det är vacker, lyckligt. Det känns inte som ett minne, bara som en önskan.
Och jag hör hur fiolerna byts ut mot kalla stråkar. Hur pianots klara toner byts ut mot tunga domedags trummoroch hur basfiolen spelar allt mer aggresivt. Jag ser där all brast, där allt plötsligt blev döende och mörkt.

Jag hatar mina minnen. De muntrar inte upp mig. De får mig att inse att mitt krig är förlorat. Att jag lade ner styrka och tid för att kunna finna seger. Att jag höjt fana och svärd i onödan.
Jag kunde spara mig lidandet igenom att inse förlusten redan när jag greppade svärdets handtag. Men alla uppmanade mig att slåss, att förlusten bara var en hägring och segern äkta.
Jag vet att alla ville väl. Men jag skulle också vetat att jag var blåögd att tro på sagor. Att sagor är påhittade av en anledning. Påhittade för att de inte är verkligt. För att låta sinnena vila i en värld som inte är våran.

Jag har lärt mig av mina misstag. Suget av att försöka resa mig en gång till finns, knappt märkbart men det gror under ytan av en sargad själv som kommit tillbaka från kriget. Död för att brännas och få en hederlig begravning som en hjälte.
Men mina ögon är ej längre blå. De är grå och fyllde med visdom jag inte haft innan.
Mitt krig är slut och jag kommer aldrig mer resa min fana för att bevisa att jag ej gett upp.
Fast jag har itne gett upp, jag gav aldrig upp. Jag bara insåg, den hårda vägen: att kämpa för förlorat land är idioti.

Jag fortsätter vandra på vägen, bort från mitt krig men med vetskapen om mitt fiasko. Jag vet inte riktigt ännu vart jag ska vika av. Om jag ska vika av in bland träden, på en stig som inte finns eller om jag ska vika av på en ny väg, ej ännu markerad av min väg igenom livet.
Eller om jag bara ska stanna, lägga mig ner och se upp på himmlen, aldrig sluta se den, som den aldrig slutat se mig.

Mitt krig är över. Det var över sen första dagen jag mötte mänsklighetens rätta ansikte.
Mitt krig började när jag försökte överleva.

Jag.. skulle kunna bryta nacken av någon och slita ut inälvorna.. göra massa obcena saker med dem och bete mig som ett jävla psykbryt. Men jag gör det inte. Det är inte värt det. Inte speciellt msart heller.
Men jag blir så jävla förbannad. Jag ställer mig frågan varför i helvete jag ens står kvar. Det finns tusen svar på det, men också lika många saker som säger emot dem.
Jag blir i alla fall inte klok på det. Jag tappar snarare vettet totalt när jag föröker tänka på det. GEES!

Jag bara hatar hur du trycker ner för å få känna dig bättre själv. Hur du sedan kastar skit på de som sticker ifrån det där jävla abuse sättet och säger att de är sjuka i huvudet för att de drar. När det i själva verket är du som jagat bort dem.
Du kanske inte ser det. Men jag tror du gör det, tror du vet det lika jävla väl som jag. Du är bara för ensam, feg och stolt för att erkänna det.

Jag hatar hur du tycker att du är bättre än andra. Eller i alla fall visar utåt att du tycker det. Men jag tror gentligen du tycker att du är så jävla misslyckad och det är därför du måste visa dig bättre. Få folk att känna sig lousy bara för att du ska kunna resa dig.
Är det inte därför är du sjukare än jag trott. Och den tanken kan jag inte ens stå ut med. Så jag sitter och försvarar dig. varför vet jag inte.

Jag hatar hur du beter dig rent allmänt. Jag hatar hur du kan vara en sådan ängel en sekund och sedan bli ett sånt svin den andra.
Ibland är du schysst frö att du ska kunna sätta korkar i folk. Utnytja di n goda gärning senare. Som om du aldrig kan göra något fint utan att bli betald. Ibland bara pissar du på folk som om de vore skräp.
När folk sedan gö r det tillbaka eller säger ifrån är de sjuka. Det är så synd om dig och hela den jävla visan.

Jag säger bara detta: ÖPPNA ÖGONEN FÖR FAN!
Du förlorar på det här och det är endast ditt fel. Ingen annans. Hur jävla gärna du vill tro det och du vet fanimej att jag har rätt.
Du får bli hur jävla pissed du vill om du skulle räkna ut att detta är om dig. Även om jag tvekar på det, även om jag tvekar på atrtt du läser min blogg.

Varför säger ja inte detta till dig face to face?
Jo: För att du kastar så mycket skit på folk att de känner sig så jävla meningslösa. Nej, det är ingen bra sak.
Du tror du är så jävla häftig med all instabilitet. Det är inte häftigt. Och när du beter dig såhär är du fan bara töntig. Det mest patetiska jag sätt på länge.

Jag har vänner. Väldigt fina änner och jag skulle inte dö av att förlora dig. En så stor del av mitt liv är du inte.
Tro mig.

Jag kommer inte nämna vem det här är till någon som frågar. Skulle dock du fråga om det är du, kommer jag vara ärlig. För jag pallar inte.
Det är sjukt det du gör. Jag skulle kunna skriva tusen saker men det skulle ta sån tid och jag hittar fan inte ord fär det.
Jag blir bara så jävla pissed. I flera år har jag sett hur du bara skiter på folk och jag har bara stått bredvid.
Men nu är måttet rågat. Lite till  och det briset.

Det är ett jävla löfte.

Var på sången idag.. Efter att jag åkt från jausse så rog jag hem, duscha, käka och sen sången. Studion snart tydligen. Jag klarar inte av att sluta sjunga, de bara går inte.
Men tanken som slog mig fick min hjärna att förvridas i ett sådant panikartat grepp att jag trodde jag skulle smälla av på stutts.
Tanken har slagit mig innan, men det var först nu som den verkligen ettsade sig fast och tvingade mig att se innebörden i den. Jag blev så jävla rädd.

Jag vaknar varje morgon. Äter antingen alldeles för lite eller alldeles för mycket. Jag tränar. Det och skriver, glor film och spelar wow. Det är det enda jag har på rutin.
Ibland går jag på möten, som tydligen ska hjälpa mitt psyke. Fuckatrd NO!
Ibland går jag på möten, som ska förstöra mitt psyke. Fucktard YES!
De två är väl de mest "off rutin" saker som händer.. hur som helst så anser folket att detta är "livet".
Vissa har ju dock arbete och familj i detta. Vänner de umgås med stup i kvarten, hobbys såsom fotboll eller som i mitt fall, sång.
Vissa har studier och vissa storslagna saker de ska göra för världen. Men de vaknar fortfarande varje morgon, tar tg i små problem och fröjdas över små framgångar. De äter på sina tider, skiter på sin toa och glor på sin tv innan de somnar. Kanske efter sex me frugan om de har tur, vad fan vet jag.
men detta är livet.. det är den skiten som är livet. Livet går ut på att skapa sig en rutin. Sen en så klassig som möjligt. Men du ska ha en rutin.
Livet handlar inte om att göra det du älskar elelr sätta nya barnt illv ärlden elelr sätta ett spår i den. Nej.. den handlar om jävla fucking rutiner.

Jag fick rpecis ännu en anledning till att inte vilja vara kvar här längre.
Dels: jag mår så sjukt dåligt att jag kommer dö av bara ångest om jag inte hinner sätta stopp för det själv.
Dels: .. livet är ingeting mer än ett schema..

vad fan är det dåf ör kul? Nej jag ser det inte. Jag ser bara problemet.
Bevisligen akn vissa vara lyckliga och nöjda med detta. Men det är fan inte nog. Det var bara ännu en anlednign till att börja hata.
Kalla mig cynisk, pessimistisk å skit. Kalla mig dyslektiker där men, nej jag ser inte ljuset nånstans nej!
Jag blev bara så rädd. I evigheter har jag gått omkring och trott att livet kan vara awesome och udnerbart om man bara hittar rätt väg.
Visst, hoppet om å hitta den vägen gav jag upp för ett bra tag sen. Men nu finns endå inte den sista gnuttan hopp kvar.. elelr jag menar.
Jag vet inte vad jag mernar..
jag får bara ett sånt sjukt damp. min hjärna blir snevriden och jag galen.

Även OM jag skulle lyckas t mig ur min skit.. väntar ju bara nya, fats på schema.
WTF!

Sen när har jag någonsin varit så maktlös? Så utan kontroll över någonting?
Det var längesen.. men jag är där igen. Sitter å ser hur allt rinner mig ur händerna som den vita sanden på stranden. Och som sand så är allt ett timglas. hela tiden visar det att tiden rinner ut och att jag inte har evigheter..
Allting är så snevridet och jag vet inte hur jag ska kunna vända något rätt. Om det ens är möjligt, värt å försöka eller om jag ens vill det.
Vad händer om jag får rätsida på saker igen? Va händer om allt bara rasar igen, jag klarar inte att se livet rasa ännu en gång. Det skulle vara min undergång.. och jag vill inte det. Samtidigt som allt jag önskar är ett slut på allting.
Och jag vet inte hur länge till jag orkar vara kräsen emd lösningen på hur jag får ett slut på det..

Jag sitter inte och säger att jag vill dö. Jag sitter inte och säger adjö. Men jag kan heller inte neka sanningen. Hur länge orkar en människa?
Jag kan inte få någonting att gå framåt. Jag lyckas inte med något längre och jag orkar aldrig slutföra det. Inser hur meningslöst det är eller så har jag tagit mig vatten över huvudet.
Saker som att duscha varje dag är svårt. Saker som att hålla koll på maten är omöjligt. Saker som smn är bortglömt. Jag kan knappt sova längre.
Jag försöker förbrilt hitta något litet ljus. Men det finns inget och OM jg väl hittar det så glider det mig ur händerna.. det GLED mig ur händerna.
Glimten av ljus som jag såg visade sig bara vara ännu en omöjlig uppnåelse. Jag kommer aldrig nå det.

jag vet inte längre.. jag är så förvirrad att skulle du be mig förklara skulle jag antagligen bara stirra på dig, se ut som ett frågetecken. Jag vet inte vad som händer, mer än att allt rasar. Hur vart och när kan jag inte svara på. Än mindre varför. Men jag tror inte saker har en mening, de bara är. Eller så har det en mening och jag har misslyckats så hårt att jag straffas på alla sätt whatever it is som straffar mig, kan komma på. Jag vet inte.

jag vet inte jag vet inte jag vet inte jag vet inte jag vet inte jag vet nte jsa fsl jag evyt inte jag evt inte haf verryjy.............

Jag vet att jag tjatar om ämnet. Jag vet att jag pratar med ord som är drömmar och tankar som inte är något annat än just det, tankar..
men min blogg.. och mina tankar!

Om jag fick välja ett liv, välja hur det skulle se ut och frodas, baserat på den värld jag faktiskt lever i. Skulle jag nog kunna säga att jag kunde bli lycklig och känna mig hemma.
Dock är resan lång dit. Vissa saker är så små att man kommer glömma dem.. Och vissa så stora att det är omöjligt att uppfylla dem.
Men drömmar är det jag lever på. Fantasin är det som håller mig uppe på benen när jag har lust att hugga av dem.

Allt jag vill är så enkelt igentligen. Allt har redan funnits och borde igentigen itne vara så svårt att återskapa.
Idag har vi datorer och maskiner som kan göra så mycket. Vi kan läsa av DNA och framställa kemikalier så avancerade. Vi kan göra så mycket!
Och allt jag ber om är en bit mark, frön, lite tyg, en hacka.. allt jag ber om har funnits med oss i tusentals år.
Så varför kan jag inte bara ta det till mig?
Jag har insett, efter mycket grubblande att jag kan få rätt mycket att det jag önskar, om jag bara kämpar för det!

Tänk om jag fick råd att köpa ett litet hus! Eller ännu bättre: lite mark och försöka få upp ett eget.
För det behövs ett jobb och jag skyr det. Inte för att jag inte orkar jobba eller liknande. Jag bara skyr det för att det är inte så mitt liv ska se ut!
Jag är envis, den synen kommer aldrig ändras.
Men om det är vad som krävs kan jag offra det, skaffa ett jobb och börja spara. vad för val har jag?

Hästar har alltid varit ett stort intresse och en enormt del av mitt liv. Så varför inte skaffa ett par?
Ett par Ardenner eller Nordsvenskar? Du kan rida dem och de kan plöja din mark. Där kan du så egna grödor.
Min far gör redan detta! Även om han använder sig av traktor istället för häst och plog.
Vi klarar oss nästan året om utan att köpa grödor.. så varför skulle inte jag kunna göra detta?

Skulle jag behöva ta mig någon längre stanns finns en buss! För en bil, jag vill inte ha en!
Jag vet att i dagens samhälle kan det vara viktigt. Men jag skulle göra så mycket jag bara kan utan att skaffa en.
En cykel skulle funka.. och bussen när det behövs. Det finns ju många som klarar sig med buss, aight?

Att slippa köpa sina kryddor i en affär. Jag vet hur jag sköter om växtligheter. Och det jag inte vet kan jag lära!
Mjölk skulle vara nödvändigt att köpa från affär. Likaså kött. Men kan jag köpar jag det direkt från bönderna!
Och kom inte å säg att det inte är möjligt, för det vet jag mycket väl att det är.
jag skulle likaväl kunna skaffa ett par egna kor för mjölk och höns för ägg och kött när det väl behövs!
Jag har min farmor att lräa mig om jordbruket, om korna och dess like. Jag har min far som kan lära mig om slakt och liknande.
Jag har min mor att lära mig om att behandla lättare sjukdomar. Jag har även egen kunskap inom örter och lär mig hela tiden mer!
Jag har min mormor som kan lära mig att sy bättre. Sticka och virka.
Jag kan fiske. Allt osm behövs är ett fiskekort och möjligen en båt. Men vad är det som är så omöjligt med det?

Mycket väl är jag införstådd i att jag kommer behöva mycket hjälp från det moderna samhället och jag har inget emot det. Bara jag får leva som jag vill till den grad jag kan.
vad du än tror om mig.. så klarar jag mig bättre inom det livet än det moderna samhället. Många har sett glimtar av det.

Allt jag önskar är att vara fri.. och kanske hitta någon som förstår..
Kanske få dela det med?

Mina ögon kan inte längre blinka, fukta den tunna hinna som skyddar min syn. Jag kan bara sitta & titta rakt fram, in till en värld som inte är verklig.
Det är ingenting jag vill för att slippa undan. Även om det skulle vara skönt så är det inte den huvudsakliga anledning till att allt inom mig brister.
Men allt sviker mig, allting går emot mig & jag vet inte hur jag ska hantera det, få det att läggas bakom mig. För vad jag än gör kommer det igen.
Men jag är inte skapt för detta liv. Jag har aldrig varit.
Jag gör mina anpassningar, för det är trotts allt här jag lever & 'frodas'. Nej, frodas gör jag inte. Jag vissnar likt en herb i torkperiod. Jag får ingen näring för att resa mig & leva. Sakta svälter jag & ser hur livet rinner ur mig.

Hur jag än vrider & vänder på det kan jag inte komma på ett enda sätt att få om ens en liten smula, av det jag vill ha. Det som igentligen ska va hos mig.
Jag vet inte längre hur jag ska göra för att få ork att hoppas. För det var det enda som fått mig å kämpa vidare. Men hoppet överger mig sakta.
Dess mjuka hand glider sakta ur min & jag känner hur dess fingertoppar ömt snuddar vid mina innan vi sakta skiljs åt för att aldrig mera ses.

Allt jag vill är att leva. Men inte som ni tror att leva är. Jag vill leva såsom jag var menad att leva.
vad det än är som står över oss, hade det en annan mening för mig. Men jag hittar inte vägen dit.
För varje dag vissnar jag. Och det finns ingenting jag kan göra åt det..

LIVET

Livet.. Det vi alla befinner oss i vare sig vi vill eller inte. Och alla vet hur livet går till, det är samma veva vart du än fäster din blick.
Studera så mycket du kan, lär dig så mycket du kan för att bli accepterad i samhället som så sjukt uppbygt. Klarar du inte det, är du misslyckad.
Skaffa dig ett boende.. att bo hemma är det ingen som vill hela sitt liv. En egen bostad är det första steget till att starta något eget, att forma sitt eget liv så pass man kan.
Och du gör bäst i att skaffa dig ett körkort.. det är det enda transportmedlet som funkar idag. Bussarna går itne överallt & moppen vill du inte ha i regnet. Ni som är rädda för att köra bil eller inte kan, känn er misslyckade och bortglömda av samhället. Ingen bryr sig.
Ett jobb. Har du inget jobb är du ett freak. lev på socialen, de ska hjälpa dig. men de föraktar dig. Du är misslyckad.

När du väl lyckats med allt detta är det dags att lura dig själv riktigt ordentligt. Nu ska du hitta någon att dela ditt liv med.
är du itne kapabel till detta är det antagligen ännu ett fel på dig. Han/Hon behöver inte vara bra, du ska bara ha ett förhållande. Går det åt helvete tittar folk snett, har du "tur" kan någon tycka patetiskt mycket synd om dig.
Går saker ÄNNU mer fel.. utböling!
Så, hitta dig någon att inbilla dig med, inbilla er att ni har något bra. Gift er och skaffa en fin villa. Eller i alla fall en någorlunda lägenhet.
När ni avntrivts ett tag så är det dags att pippa oskyddat för att nu känns det som att barn ska vara på sin plats. Alla andra har dem ju?
N är för tröga för å fatta att ni gör det av fel anledning dock. Tror att de ska ge ert liv en gnista.
Idioter.. de leder till ett failat äktenskap & en rad med otrohetsaffärer.
När ni klämt fram dem är de kanske dags för fler & sedan ska det levas igenom dem. För plötsligt kom ni på hur mycket NI misslyckats med i era liv.
Barnen mår dåligt, barnen har inag vänner & barnen går igenom jobbiga perioder. Detta tär på er & ni skiljer er.
En kanske börjar dricka & förlora jobbet emdans den andra arbetar häcken av sig för att betala allt för barnen, hus & den där förbannade bilen!
Är du en av de få som faktiskt lyckats få allting att gå ihop bra säger jag Grattis. Men jag tänker "det kommer till er med".

Sen flyttr barnen hemifrån efter många år. Ni pustar ut, säkerligen skilda. Så nu är det dags för att göra det bästa ni kan av eran pension. Typ köpa massa fancy grejer & resa eller leka den perfekta mor/far föräldern.
Lycka till..

Dett är livet i grova drag. Hur alla små detaljer ser ut är olika, men endå så skrämmande likt. Jag hatar det.
Jag skyr livet vi lever i, det var aldrig det jag ville ha.
Så fort jag kunde tänka & skaffade egna upfattningar, har jag altlid känt mig malplacerad i denna värld. För det är inte här jag hör hemma.

KALLET

Jag sitter varje dag & glor ut igenom fönstret. Jag kanske till och med är ute och studerar det jag ser omkring mig. Helst i lantmiljo, eller ännu hellre skog.
Jag saknar, jag längtar, jag gör ont.. efter det jag vet att jag var menad för. Det jag vet att jag är skapad för.
Jag råkade dock födas i helt fel årtusende & antagligen värld också.
Mitt kall är ibland orimligt. Det är väl till 90% totalt orimligt. Men det gör det itne mindre till mitt kall.
Alla vet att de dras till något, att de är ämnade för något. Sen om det är att bli läkare eller bo på Island, spelar ingen roll. Ett kall kan vara avd som helst.
Så utan jobb, utan egen bostad & skräck för bilar.. är jag en misfit outcast. Det finns miljoner som mig.. Det finns miljoner som du. Men du är unik.
Jag tittar på löven som dansar från trädens grenar & våndas över den tid jag behöver åka in till en större civilisation.
En by går bra, staden ger mig ångest. Längre perioder där gör att jag känner mig isntängt, fången.
Jag behöver friheten i skogen. Jag behöver kunna studera det marken ger, det luften ger, det alla levande skapelser ger.
Frihet är allt jag önskar. Att slippa gå till ett jobb, instängd i ett lådliknande hus & våndas över arbetskamrater.
Jag vill odla min egen mat.. Jag vill sy min familjs egna kläder..
Bilen skrämmer mig. Men jag avskyr den endå. Ett transportmedel som förstör allt jag håller kärt  tvingar dig till jobb.
Jag vill ha en cykel, en droska, en häst. Till och med en oxe. Jag vill inte ha något som drivs av kemikalier.

Jag önskar att det fanns en möjlighet att leva så oberoende. Men jag är som sagt född i totalt fel årtusende för detta.
Jag drömmer mig bort. Försöker fly verkligheten & komma hem. Det funkar till viss del, men verklighet är fortfarande verklighet & drömn är fortfarande dröm.
Så jag undrar varför jag sattes här & känner såhär.. När det är så uppenbart att det ÄR så jag känner & att jag därmed är totalt missplacerad.
Att sedan ingen förstår det. Säger att alla känner lite så, gör ont.
Jag kräver varken medlidande elelr 100% förståelse. Men jag önskar att folk kunde förstå att detta är mer än en "önska sig bort" sak. Det jag tänker på,d römmer om.. är det liv jag är gjord att leva. Men jag föddes i fe värld..
Så vad gör man?

Cigg efter cigg.. vartenda, fördöma, jävla natt. Jag känner hur röken sakta men säkert förstör mina lungor. Hur jag igentligen inte alls vill ta en cigg till, men endå gör det.. för att kanske hitta ett lugn. Men jag får inte ens placebo.
Allting är som med ciggen. Jag gör det om och om igen, i hopp om att det kanske löser sig, att det kanske stillar eller i alla fall lugnar. Men inte ens placebo.

Paniken växer för var dag. För var dag då jag inser att det blir mer och mer hopplöst om ingenting händer snart.
De säger att det bara är jag som kan ändra. Jag får stöden, men bara jag kan ändra.. jag vet det.
Men hur ändrar man när man är osäker på vad de igentliga problemen är? Jag har itne en jävla aning.
I år har jag gått ut i krig. Jag har gått ut i krigen armerad med drakfjäll upp till tänderna. Jag har gått ut i krigen armerad med bara min hud. Men aldrig vinner jag ett enda slag. Aldrig slagen av betydelse.
Min armé är svag. För det är bara jag som kan döda demonen. Och när jag inte kan tränga min klinga in i dess hjärta, är min armés offer obetydliga.

Små hinder på vägen påverkar, det är först när de buntar ihop sig som de kan sänka en. Men det är inte dem som är problemet. Problemet ligegr så djupt rotat att ingen någonsin kommit på vad det kan vara.
Jag kan bli diagnostiserad med ADHD.. men det är knappast grunden till det som sakta tär mig itu. Sakta fräter min själ likt syra på hud som satin.
vad denna frätande, tärande demon är.. det är frågan som dominerat mitt liv i så många år. Och för varje gång jag tror mig kommit närmre svaret, dess näste.. visar det sig alltid att jag villat bort mig längre ifrån. Jag är mer vilsen.

Hopplösheten tar över. Jag har sådan lust å släppa min klinga, klä av mig rustningen och låta världen förtära min kropp. Jag kan inte vinna ett slag som var dömt avv förloras?
Men hoppet håller mig vid  liv. Hoppet om att jag en dag ska överlista min fiende. Men jag vet itne om det bara är mytiskt hopp eller om det faktiskt ligger en liten sanning i känningarna.
Men hur kan man kriga utan styrka. Hur kan man kriga när man är stympad på alla sätt som en människa kan vara stympad på? Jag vet inte..

Jag kanske ska ge upp? Låta vinden föra mig dit den vill. En dag kanske jag snubblar över nästet som inehåller allt jag fruktat, allt jag någonsin hatat.
Kanske jag fortsätter att lvea i smärta och ovisshet. Men endå, att ge upp och sluta lägga kraft, kanske skulle gynna mig?
Jag vet itne det heller..

Allt jag numera vet är att mitt fasta grepp oms värdets fäste, mjuknar mer och mer. Det är bara en tidsfråga innan mitt svärd slås ur min hand och jag förlorad trillar ner för att inte resa mig igen..