Blightmind

LIVET

Livet.. Det vi alla befinner oss i vare sig vi vill eller inte. Och alla vet hur livet går till, det är samma veva vart du än fäster din blick.
Studera så mycket du kan, lär dig så mycket du kan för att bli accepterad i samhället som så sjukt uppbygt. Klarar du inte det, är du misslyckad.
Skaffa dig ett boende.. att bo hemma är det ingen som vill hela sitt liv. En egen bostad är det första steget till att starta något eget, att forma sitt eget liv så pass man kan.
Och du gör bäst i att skaffa dig ett körkort.. det är det enda transportmedlet som funkar idag. Bussarna går itne överallt & moppen vill du inte ha i regnet. Ni som är rädda för att köra bil eller inte kan, känn er misslyckade och bortglömda av samhället. Ingen bryr sig.
Ett jobb. Har du inget jobb är du ett freak. lev på socialen, de ska hjälpa dig. men de föraktar dig. Du är misslyckad.

När du väl lyckats med allt detta är det dags att lura dig själv riktigt ordentligt. Nu ska du hitta någon att dela ditt liv med.
är du itne kapabel till detta är det antagligen ännu ett fel på dig. Han/Hon behöver inte vara bra, du ska bara ha ett förhållande. Går det åt helvete tittar folk snett, har du "tur" kan någon tycka patetiskt mycket synd om dig.
Går saker ÄNNU mer fel.. utböling!
Så, hitta dig någon att inbilla dig med, inbilla er att ni har något bra. Gift er och skaffa en fin villa. Eller i alla fall en någorlunda lägenhet.
När ni avntrivts ett tag så är det dags att pippa oskyddat för att nu känns det som att barn ska vara på sin plats. Alla andra har dem ju?
N är för tröga för å fatta att ni gör det av fel anledning dock. Tror att de ska ge ert liv en gnista.
Idioter.. de leder till ett failat äktenskap & en rad med otrohetsaffärer.
När ni klämt fram dem är de kanske dags för fler & sedan ska det levas igenom dem. För plötsligt kom ni på hur mycket NI misslyckats med i era liv.
Barnen mår dåligt, barnen har inag vänner & barnen går igenom jobbiga perioder. Detta tär på er & ni skiljer er.
En kanske börjar dricka & förlora jobbet emdans den andra arbetar häcken av sig för att betala allt för barnen, hus & den där förbannade bilen!
Är du en av de få som faktiskt lyckats få allting att gå ihop bra säger jag Grattis. Men jag tänker "det kommer till er med".

Sen flyttr barnen hemifrån efter många år. Ni pustar ut, säkerligen skilda. Så nu är det dags för att göra det bästa ni kan av eran pension. Typ köpa massa fancy grejer & resa eller leka den perfekta mor/far föräldern.
Lycka till..

Dett är livet i grova drag. Hur alla små detaljer ser ut är olika, men endå så skrämmande likt. Jag hatar det.
Jag skyr livet vi lever i, det var aldrig det jag ville ha.
Så fort jag kunde tänka & skaffade egna upfattningar, har jag altlid känt mig malplacerad i denna värld. För det är inte här jag hör hemma.

KALLET

Jag sitter varje dag & glor ut igenom fönstret. Jag kanske till och med är ute och studerar det jag ser omkring mig. Helst i lantmiljo, eller ännu hellre skog.
Jag saknar, jag längtar, jag gör ont.. efter det jag vet att jag var menad för. Det jag vet att jag är skapad för.
Jag råkade dock födas i helt fel årtusende & antagligen värld också.
Mitt kall är ibland orimligt. Det är väl till 90% totalt orimligt. Men det gör det itne mindre till mitt kall.
Alla vet att de dras till något, att de är ämnade för något. Sen om det är att bli läkare eller bo på Island, spelar ingen roll. Ett kall kan vara avd som helst.
Så utan jobb, utan egen bostad & skräck för bilar.. är jag en misfit outcast. Det finns miljoner som mig.. Det finns miljoner som du. Men du är unik.
Jag tittar på löven som dansar från trädens grenar & våndas över den tid jag behöver åka in till en större civilisation.
En by går bra, staden ger mig ångest. Längre perioder där gör att jag känner mig isntängt, fången.
Jag behöver friheten i skogen. Jag behöver kunna studera det marken ger, det luften ger, det alla levande skapelser ger.
Frihet är allt jag önskar. Att slippa gå till ett jobb, instängd i ett lådliknande hus & våndas över arbetskamrater.
Jag vill odla min egen mat.. Jag vill sy min familjs egna kläder..
Bilen skrämmer mig. Men jag avskyr den endå. Ett transportmedel som förstör allt jag håller kärt  tvingar dig till jobb.
Jag vill ha en cykel, en droska, en häst. Till och med en oxe. Jag vill inte ha något som drivs av kemikalier.

Jag önskar att det fanns en möjlighet att leva så oberoende. Men jag är som sagt född i totalt fel årtusende för detta.
Jag drömmer mig bort. Försöker fly verkligheten & komma hem. Det funkar till viss del, men verklighet är fortfarande verklighet & drömn är fortfarande dröm.
Så jag undrar varför jag sattes här & känner såhär.. När det är så uppenbart att det ÄR så jag känner & att jag därmed är totalt missplacerad.
Att sedan ingen förstår det. Säger att alla känner lite så, gör ont.
Jag kräver varken medlidande elelr 100% förståelse. Men jag önskar att folk kunde förstå att detta är mer än en "önska sig bort" sak. Det jag tänker på,d römmer om.. är det liv jag är gjord att leva. Men jag föddes i fe värld..
Så vad gör man?