Blightmind

Cigg efter cigg.. vartenda, fördöma, jävla natt. Jag känner hur röken sakta men säkert förstör mina lungor. Hur jag igentligen inte alls vill ta en cigg till, men endå gör det.. för att kanske hitta ett lugn. Men jag får inte ens placebo.
Allting är som med ciggen. Jag gör det om och om igen, i hopp om att det kanske löser sig, att det kanske stillar eller i alla fall lugnar. Men inte ens placebo.

Paniken växer för var dag. För var dag då jag inser att det blir mer och mer hopplöst om ingenting händer snart.
De säger att det bara är jag som kan ändra. Jag får stöden, men bara jag kan ändra.. jag vet det.
Men hur ändrar man när man är osäker på vad de igentliga problemen är? Jag har itne en jävla aning.
I år har jag gått ut i krig. Jag har gått ut i krigen armerad med drakfjäll upp till tänderna. Jag har gått ut i krigen armerad med bara min hud. Men aldrig vinner jag ett enda slag. Aldrig slagen av betydelse.
Min armé är svag. För det är bara jag som kan döda demonen. Och när jag inte kan tränga min klinga in i dess hjärta, är min armés offer obetydliga.

Små hinder på vägen påverkar, det är först när de buntar ihop sig som de kan sänka en. Men det är inte dem som är problemet. Problemet ligegr så djupt rotat att ingen någonsin kommit på vad det kan vara.
Jag kan bli diagnostiserad med ADHD.. men det är knappast grunden till det som sakta tär mig itu. Sakta fräter min själ likt syra på hud som satin.
vad denna frätande, tärande demon är.. det är frågan som dominerat mitt liv i så många år. Och för varje gång jag tror mig kommit närmre svaret, dess näste.. visar det sig alltid att jag villat bort mig längre ifrån. Jag är mer vilsen.

Hopplösheten tar över. Jag har sådan lust å släppa min klinga, klä av mig rustningen och låta världen förtära min kropp. Jag kan inte vinna ett slag som var dömt avv förloras?
Men hoppet håller mig vid  liv. Hoppet om att jag en dag ska överlista min fiende. Men jag vet itne om det bara är mytiskt hopp eller om det faktiskt ligger en liten sanning i känningarna.
Men hur kan man kriga utan styrka. Hur kan man kriga när man är stympad på alla sätt som en människa kan vara stympad på? Jag vet inte..

Jag kanske ska ge upp? Låta vinden föra mig dit den vill. En dag kanske jag snubblar över nästet som inehåller allt jag fruktat, allt jag någonsin hatat.
Kanske jag fortsätter att lvea i smärta och ovisshet. Men endå, att ge upp och sluta lägga kraft, kanske skulle gynna mig?
Jag vet itne det heller..

Allt jag numera vet är att mitt fasta grepp oms värdets fäste, mjuknar mer och mer. Det är bara en tidsfråga innan mitt svärd slås ur min hand och jag förlorad trillar ner för att inte resa mig igen..