Blightmind

Cigg efter cigg, våg av smärta efter våg av smärta, tanke efter tanke, försök efter försök. Jag blir aldrig klokar, lugnare eller friare. Jag fastnar bara mer. Som om jag hela tiden rör i den miserbala smeten och gör den tjockare, keltigare och svårare att få bort från kroppen tills den till sist är permanent. Ett jävla hinder för resten av dett förbannade, jävla sorgliga livet som man misslyckas med. Och det som är sorgligast av allt är att jag misslyckas med att misslyckas.

"People say they think about you but they don't care til you're dead on the floor bleeding out that blood fair"

Jag har hela tiden folk runtom mig, även om jag ibland inte vill något hellre än slakta vartenda en. Påminner mig om vad som skulle kunna vara med aldrig kommer bli. Se min smärta och förstå, eller håll era käftar och låt mig va.
Många av er kan jag nästan påstå att jag älskar, några av er kan jag påstå att jag älskar. Ni är det enda ljus jag har i det här livet.
Men endå känner jag mig ensam, oferstådd ooch oönskad. men det är väl en bieffekt av en disfunctional människa och kasst liv.

"I remember when life was a sturggle"

Jag älskar dig mest av alla.. för du är inte som alla de andra. Du lyckades visa mig saker, saker som inte släppte, utan saker som blev bestående. Du visade mig hur det åter igen var att hysa sådan kärlek till någon att jag skulle kunna ta vad som helst för dig, utan att tveka.
Det finns ingetning jag inte gör, inte säger, inte känner, bara det gör allt lättare för dig. Jag är så tacksam att jag får finnas i ditt liv, om än på en liten bit. Jag älskar dig, mest av allt.
Att sedan ljus är ouppnåeligt, är mitt problem och inte ditt. Förlåt om jag någon gång gör det ditt.

"Forgive me my weakness but I don't know how, without you it's hard to survive"

Du finns där hela tiden, ibland nästan för mycket, som om du vore min skugga, dömd att för evigt följa mig.
Jag kan påstå att jag älskar dig, du har ibland hjälpt mig, lika mycket som du fått mig att bara vilja försvinna dock. Men det slutar inte, jag kommer aldrig kunna släppa dig. Varför? Jag vet inte, jag är väl beroende.
Jag är tacksam för de gånger du försöker, och jag hatar dig innerligt för de gånger din egoism och fåfäng stiger dig ått ditt jävla huvud. Du sårar mig, men du försöker också. Självdestruktiv som jag är dras jag väll till det. Dunno why. Men endå, I guess you have saved me once or twice..

"Clang bang, I bloody the walls I leave stains, so the next man falling at least can see things"

Och du, du vackra lilla liv som jag inte verkar kunna göra annat än att såra. Den som jag kunde lita på när ingen annan fanns att lita på. Synd att allt måste bli så fucked up hela tiden. Men den skulden ligger väl på mig I guess. Jag är man nog att stå för det. hemskt ledsen.
Du är så jävla ren så jag blir rädd, honestly, vad fan är det med dig? Jag ser inte ett fel du gjort.. It kinda freak me out. Men jag är endå tacksam, du får mig att hålla det lilla vädelösa hoppet uppe om en i alla fall liten del av mänskligheten. Dock så hatar jag det samtidigt, jag vill inte ha nått hopp. men tack endå.

"I hear you're voice, calling my name"