Blightmind

Vad gör man, vad händer när man kommit till insikt med att allt är över, försent och  utom räckhåll?
Varje gång jag ser något som påverkar mig slås jag av faktumet att all strävan jag genomgått och all styrka jag tillfogat varit förjäves. Att allt ledde mig till en punkt så mycket värre än den jag kämpade mig bort ifrån.
Om jag endå bara vetat att mit krig ledde till en förlust av ett land bortom räddning. Att hjärtat i den där lilla flickan för längesedan brustit, trillat i bitar och dött. Förmultnats till den svarta jorden det en gång kom ifrån.

Det är bara kroppen kvar. Förändrad till den grad att jag inte ens känner igen henne. Mig själv.
Jag minns de där grå mså ögonen, fyllda av allt ljus, all glädje, nyfikenhet och lust på allt.
Det där lilla leendet som särade de där små rosa läpparna. Hur kinderna var rosiga av lek och bus.

Ögonen är fortfarande grå, som lik. Men de är matta och döda. Som om livet aldrig fått skina igenom dem.
Läpparma säras fortfarande i leenden. Men det är något av det flaskaste du sett. Aldrig äkta, aldrig menande.
Kinderna är bleka, glömde av solen som en gång alltid sken över henne.

När jag tänker tillbaka på henne så känns det så avlägset. Jag ser allt i slow motion, som i en vacker film med mäktig musik i bakgrunden. Vackra fioler, lätta tryck på pianots tangenter och basfiolens tunga underton.
Det är vacker, lyckligt. Det känns inte som ett minne, bara som en önskan.
Och jag hör hur fiolerna byts ut mot kalla stråkar. Hur pianots klara toner byts ut mot tunga domedags trummoroch hur basfiolen spelar allt mer aggresivt. Jag ser där all brast, där allt plötsligt blev döende och mörkt.

Jag hatar mina minnen. De muntrar inte upp mig. De får mig att inse att mitt krig är förlorat. Att jag lade ner styrka och tid för att kunna finna seger. Att jag höjt fana och svärd i onödan.
Jag kunde spara mig lidandet igenom att inse förlusten redan när jag greppade svärdets handtag. Men alla uppmanade mig att slåss, att förlusten bara var en hägring och segern äkta.
Jag vet att alla ville väl. Men jag skulle också vetat att jag var blåögd att tro på sagor. Att sagor är påhittade av en anledning. Påhittade för att de inte är verkligt. För att låta sinnena vila i en värld som inte är våran.

Jag har lärt mig av mina misstag. Suget av att försöka resa mig en gång till finns, knappt märkbart men det gror under ytan av en sargad själv som kommit tillbaka från kriget. Död för att brännas och få en hederlig begravning som en hjälte.
Men mina ögon är ej längre blå. De är grå och fyllde med visdom jag inte haft innan.
Mitt krig är slut och jag kommer aldrig mer resa min fana för att bevisa att jag ej gett upp.
Fast jag har itne gett upp, jag gav aldrig upp. Jag bara insåg, den hårda vägen: att kämpa för förlorat land är idioti.

Jag fortsätter vandra på vägen, bort från mitt krig men med vetskapen om mitt fiasko. Jag vet inte riktigt ännu vart jag ska vika av. Om jag ska vika av in bland träden, på en stig som inte finns eller om jag ska vika av på en ny väg, ej ännu markerad av min väg igenom livet.
Eller om jag bara ska stanna, lägga mig ner och se upp på himmlen, aldrig sluta se den, som den aldrig slutat se mig.

Mitt krig är över. Det var över sen första dagen jag mötte mänsklighetens rätta ansikte.
Mitt krig började när jag försökte överleva.