Blightmind

Var på sången idag.. Efter att jag åkt från jausse så rog jag hem, duscha, käka och sen sången. Studion snart tydligen. Jag klarar inte av att sluta sjunga, de bara går inte.
Men tanken som slog mig fick min hjärna att förvridas i ett sådant panikartat grepp att jag trodde jag skulle smälla av på stutts.
Tanken har slagit mig innan, men det var först nu som den verkligen ettsade sig fast och tvingade mig att se innebörden i den. Jag blev så jävla rädd.

Jag vaknar varje morgon. Äter antingen alldeles för lite eller alldeles för mycket. Jag tränar. Det och skriver, glor film och spelar wow. Det är det enda jag har på rutin.
Ibland går jag på möten, som tydligen ska hjälpa mitt psyke. Fuckatrd NO!
Ibland går jag på möten, som ska förstöra mitt psyke. Fucktard YES!
De två är väl de mest "off rutin" saker som händer.. hur som helst så anser folket att detta är "livet".
Vissa har ju dock arbete och familj i detta. Vänner de umgås med stup i kvarten, hobbys såsom fotboll eller som i mitt fall, sång.
Vissa har studier och vissa storslagna saker de ska göra för världen. Men de vaknar fortfarande varje morgon, tar tg i små problem och fröjdas över små framgångar. De äter på sina tider, skiter på sin toa och glor på sin tv innan de somnar. Kanske efter sex me frugan om de har tur, vad fan vet jag.
men detta är livet.. det är den skiten som är livet. Livet går ut på att skapa sig en rutin. Sen en så klassig som möjligt. Men du ska ha en rutin.
Livet handlar inte om att göra det du älskar elelr sätta nya barnt illv ärlden elelr sätta ett spår i den. Nej.. den handlar om jävla fucking rutiner.

Jag fick rpecis ännu en anledning till att inte vilja vara kvar här längre.
Dels: jag mår så sjukt dåligt att jag kommer dö av bara ångest om jag inte hinner sätta stopp för det själv.
Dels: .. livet är ingeting mer än ett schema..

vad fan är det dåf ör kul? Nej jag ser det inte. Jag ser bara problemet.
Bevisligen akn vissa vara lyckliga och nöjda med detta. Men det är fan inte nog. Det var bara ännu en anlednign till att börja hata.
Kalla mig cynisk, pessimistisk å skit. Kalla mig dyslektiker där men, nej jag ser inte ljuset nånstans nej!
Jag blev bara så rädd. I evigheter har jag gått omkring och trott att livet kan vara awesome och udnerbart om man bara hittar rätt väg.
Visst, hoppet om å hitta den vägen gav jag upp för ett bra tag sen. Men nu finns endå inte den sista gnuttan hopp kvar.. elelr jag menar.
Jag vet inte vad jag mernar..
jag får bara ett sånt sjukt damp. min hjärna blir snevriden och jag galen.

Även OM jag skulle lyckas t mig ur min skit.. väntar ju bara nya, fats på schema.
WTF!