Blightmind

Om jag fick välja ett liv..

Kategori: Blightminded

BLIGHTMINDED

Jag vet att jag tjatar om ämnet. Jag vet att jag pratar med ord som är drömmar och tankar som inte är något annat än just det, tankar..
men min blogg.. och mina tankar!

Om jag fick välja ett liv, välja hur det skulle se ut och frodas, baserat på den värld jag faktiskt lever i. Skulle jag nog kunna säga att jag kunde bli lycklig och känna mig hemma.
Dock är resan lång dit. Vissa saker är så små att man kommer glömma dem.. Och vissa så stora att det är omöjligt att uppfylla dem.
Men drömmar är det jag lever på. Fantasin är det som håller mig uppe på benen när jag har lust att hugga av dem.

Allt jag vill är så enkelt igentligen. Allt har redan funnits och borde igentigen itne vara så svårt att återskapa.
Idag har vi datorer och maskiner som kan göra så mycket. Vi kan läsa av DNA och framställa kemikalier så avancerade. Vi kan göra så mycket!
Och allt jag ber om är en bit mark, frön, lite tyg, en hacka.. allt jag ber om har funnits med oss i tusentals år.
Så varför kan jag inte bara ta det till mig?
Jag har insett, efter mycket grubblande att jag kan få rätt mycket att det jag önskar, om jag bara kämpar för det!

Tänk om jag fick råd att köpa ett litet hus! Eller ännu bättre: lite mark och försöka få upp ett eget.
För det behövs ett jobb och jag skyr det. Inte för att jag inte orkar jobba eller liknande. Jag bara skyr det för att det är inte så mitt liv ska se ut!
Jag är envis, den synen kommer aldrig ändras.
Men om det är vad som krävs kan jag offra det, skaffa ett jobb och börja spara. vad för val har jag?

Hästar har alltid varit ett stort intresse och en enormt del av mitt liv. Så varför inte skaffa ett par?
Ett par Ardenner eller Nordsvenskar? Du kan rida dem och de kan plöja din mark. Där kan du så egna grödor.
Min far gör redan detta! Även om han använder sig av traktor istället för häst och plog.
Vi klarar oss nästan året om utan att köpa grödor.. så varför skulle inte jag kunna göra detta?

Skulle jag behöva ta mig någon längre stanns finns en buss! För en bil, jag vill inte ha en!
Jag vet att i dagens samhälle kan det vara viktigt. Men jag skulle göra så mycket jag bara kan utan att skaffa en.
En cykel skulle funka.. och bussen när det behövs. Det finns ju många som klarar sig med buss, aight?

Att slippa köpa sina kryddor i en affär. Jag vet hur jag sköter om växtligheter. Och det jag inte vet kan jag lära!
Mjölk skulle vara nödvändigt att köpa från affär. Likaså kött. Men kan jag köpar jag det direkt från bönderna!
Och kom inte å säg att det inte är möjligt, för det vet jag mycket väl att det är.
jag skulle likaväl kunna skaffa ett par egna kor för mjölk och höns för ägg och kött när det väl behövs!
Jag har min farmor att lräa mig om jordbruket, om korna och dess like. Jag har min far som kan lära mig om slakt och liknande.
Jag har min mor att lära mig om att behandla lättare sjukdomar. Jag har även egen kunskap inom örter och lär mig hela tiden mer!
Jag har min mormor som kan lära mig att sy bättre. Sticka och virka.
Jag kan fiske. Allt osm behövs är ett fiskekort och möjligen en båt. Men vad är det som är så omöjligt med det?

Mycket väl är jag införstådd i att jag kommer behöva mycket hjälp från det moderna samhället och jag har inget emot det. Bara jag får leva som jag vill till den grad jag kan.
vad du än tror om mig.. så klarar jag mig bättre inom det livet än det moderna samhället. Många har sett glimtar av det.

Allt jag önskar är att vara fri.. och kanske hitta någon som förstår..
Kanske få dela det med?

Det sliter & det drar..

Kategori: Blightminded

BLIGHTMINDED

Mina ögon kan inte längre blinka, fukta den tunna hinna som skyddar min syn. Jag kan bara sitta & titta rakt fram, in till en värld som inte är verklig.
Det är ingenting jag vill för att slippa undan. Även om det skulle vara skönt så är det inte den huvudsakliga anledning till att allt inom mig brister.
Men allt sviker mig, allting går emot mig & jag vet inte hur jag ska hantera det, få det att läggas bakom mig. För vad jag än gör kommer det igen.
Men jag är inte skapt för detta liv. Jag har aldrig varit.
Jag gör mina anpassningar, för det är trotts allt här jag lever & 'frodas'. Nej, frodas gör jag inte. Jag vissnar likt en herb i torkperiod. Jag får ingen näring för att resa mig & leva. Sakta svälter jag & ser hur livet rinner ur mig.

Hur jag än vrider & vänder på det kan jag inte komma på ett enda sätt att få om ens en liten smula, av det jag vill ha. Det som igentligen ska va hos mig.
Jag vet inte längre hur jag ska göra för att få ork att hoppas. För det var det enda som fått mig å kämpa vidare. Men hoppet överger mig sakta.
Dess mjuka hand glider sakta ur min & jag känner hur dess fingertoppar ömt snuddar vid mina innan vi sakta skiljs åt för att aldrig mera ses.

Allt jag vill är att leva. Men inte som ni tror att leva är. Jag vill leva såsom jag var menad att leva.
vad det än är som står över oss, hade det en annan mening för mig. Men jag hittar inte vägen dit.
För varje dag vissnar jag. Och det finns ingenting jag kan göra åt det..