Blightmind

Jag får ett rådamp på.. röda dagar, simply! Å mig själv.. GAH!
Igår fårgade min mor "ska jag hämta ut din bok du beställde åt dig? För över pengarna isåf".. å jag som typ sov (hon trodde inte det) sa nått om att "tar det sen" så ingen bok där.. å idag är det röd dag å fittiga Akademibokhandlen har inte öppet.. å imon e de söndag -.- Ingen bok förens måndag kväll! D:
Jag har  absolut ingenting att läsa. Alla böcker som jag kan tänka mig att läsa har jag läst ut.. å ah, jag måste läsa annars får jag ett utbrott -.-

För övrigt så är det väl sådär. min mage krabbar fan, ingen aning om vad det e :c Känns som värsta stressmagen!
Sitter å lyssnar HIM. Inte lyssnat på dem på ages så fick ett litet urge to do so. Herregud, feta nostalgi trippar får jag! Typ sen jag var 14-15.. herregud x)

Spelat sönder mig på Dragon Age, sims 3 å lekt förfärligt mkt i PS. aJag känner hur jag kunde använda min krwativitet på ett bättre å mer prduktivt sätt. Men vad fan.. Kahlan e väl Kahlan anatar jag ^^

Saknar systeryster med :c Tycker hon kan komma hem nån dag å ligga i min säng å glo film med mig!
Drog ner season2  av Ledgen of the seeker igen. Haha så sjukt bra! Å Snart är väl Season 3 med Dr Quinn nere med. Så då har jag ju nått att göra i ett par-tre dagar iaf. Sjukt bra serie det med..

Wow, nu skulle Healthy sett detta.. "Jag glor inte serier blöhö höh höhö" .. FU Healthy ^^ Okej, det var dagens interna skämt.
Well.. nu ska jag fortsätta använda min kreativitet på ett icke produktivt sätt, ha läs abstinens å dega!

Chiao!

Jävla nostalgitripp..

Cigg efter cigg, våg av smärta efter våg av smärta, tanke efter tanke, försök efter försök. Jag blir aldrig klokar, lugnare eller friare. Jag fastnar bara mer. Som om jag hela tiden rör i den miserbala smeten och gör den tjockare, keltigare och svårare att få bort från kroppen tills den till sist är permanent. Ett jävla hinder för resten av dett förbannade, jävla sorgliga livet som man misslyckas med. Och det som är sorgligast av allt är att jag misslyckas med att misslyckas.

"People say they think about you but they don't care til you're dead on the floor bleeding out that blood fair"

Jag har hela tiden folk runtom mig, även om jag ibland inte vill något hellre än slakta vartenda en. Påminner mig om vad som skulle kunna vara med aldrig kommer bli. Se min smärta och förstå, eller håll era käftar och låt mig va.
Många av er kan jag nästan påstå att jag älskar, några av er kan jag påstå att jag älskar. Ni är det enda ljus jag har i det här livet.
Men endå känner jag mig ensam, oferstådd ooch oönskad. men det är väl en bieffekt av en disfunctional människa och kasst liv.

"I remember when life was a sturggle"

Jag älskar dig mest av alla.. för du är inte som alla de andra. Du lyckades visa mig saker, saker som inte släppte, utan saker som blev bestående. Du visade mig hur det åter igen var att hysa sådan kärlek till någon att jag skulle kunna ta vad som helst för dig, utan att tveka.
Det finns ingetning jag inte gör, inte säger, inte känner, bara det gör allt lättare för dig. Jag är så tacksam att jag får finnas i ditt liv, om än på en liten bit. Jag älskar dig, mest av allt.
Att sedan ljus är ouppnåeligt, är mitt problem och inte ditt. Förlåt om jag någon gång gör det ditt.

"Forgive me my weakness but I don't know how, without you it's hard to survive"

Du finns där hela tiden, ibland nästan för mycket, som om du vore min skugga, dömd att för evigt följa mig.
Jag kan påstå att jag älskar dig, du har ibland hjälpt mig, lika mycket som du fått mig att bara vilja försvinna dock. Men det slutar inte, jag kommer aldrig kunna släppa dig. Varför? Jag vet inte, jag är väl beroende.
Jag är tacksam för de gånger du försöker, och jag hatar dig innerligt för de gånger din egoism och fåfäng stiger dig ått ditt jävla huvud. Du sårar mig, men du försöker också. Självdestruktiv som jag är dras jag väll till det. Dunno why. Men endå, I guess you have saved me once or twice..

"Clang bang, I bloody the walls I leave stains, so the next man falling at least can see things"

Och du, du vackra lilla liv som jag inte verkar kunna göra annat än att såra. Den som jag kunde lita på när ingen annan fanns att lita på. Synd att allt måste bli så fucked up hela tiden. Men den skulden ligger väl på mig I guess. Jag är man nog att stå för det. hemskt ledsen.
Du är så jävla ren så jag blir rädd, honestly, vad fan är det med dig? Jag ser inte ett fel du gjort.. It kinda freak me out. Men jag är endå tacksam, du får mig att hålla det lilla vädelösa hoppet uppe om en i alla fall liten del av mänskligheten. Dock så hatar jag det samtidigt, jag vill inte ha nått hopp. men tack endå.

"I hear you're voice, calling my name"